Ovärdigt...
Det var känslan både jag, Minna och Carro fick när vi klev in på Kirurgen 1 i måndags. Korridoren var full av fältsängar där patienterna fick trängas. Trots detta var inte alla sängar i rummen fulla, i rummet där de lägger personer med brännskador fanns det tre sängar lediga, men dessa fyller de inte av princip. Detta eftersom patienterna i korridoren hade andra typer av skador. Att låta människor lida onödigt mycket bara för en princip kring rumsuppdelning gör oss alla arga. Doften som slog emot oss när vi gick in i rummen var nästan outhärdlig. Lukten av sår och människa som ruttnar. För tyvärr är det så att många patienter söker vård väldigt sent så att deras sår hunnit bli riktigt illa och vi har sett flera fötter som saknar tår då de fallit av till följd av infektionen. I det läget blir tyvärr amputation ofta alternativet. Inte ovanligt är att allt har börjat med ett litet sår och en okontrollerad diabetes som får bakterierna att trivas och cirkulationen ut i fötterna att försämras. Något som kunnat behandlats enkelt.
Den här och den kommande veckan har läkarna sina slutprov vilket betyder att patienterna får agera provmoment halva dagarna. Visst är det viktigt att läkarna lär sig i praktiken, men jag undrar hur mannen med bensår tycker om att bli intervjuad, helkroppsundersökt och examinerad på flera dagar i rad. Vad han tycker om saken är det ingen som frågat och ingen kommer heller att fråga. Det har jag noterat generellt på sjukhuset, att patienternas vilja betyder nästintill inget och läkarna står många, många steg över i hierarkin.
Men det finns ljudglimtar också på sjukhuset. Som den lilla flickan täckt av brännskador som alltid ler och vinkar. När hon fick pennor och block av oss idag kunde hon inte sluta le, fastän hon knappt kan hålla pennan på grund av sin skadade hand.
Camilla
