En inblick i Tanzanias intensivvård
Denna vecka har vi (Camilla, Minna och Caroline) varit på kirurgintensiven. Denna avdelning är uppdelad i två salar med ett fikarum emellan. Båda salarna var ungefär lika stora med ca 7 sängplatser vardera och patienterna hade varierade diagnoser. Där låg till exempel två unga killar som var nedsövda efter MC-olyckor, två barn med brännskador och ett barn som hade trillat ner från ett träd och punkterat lungan. Där låg även en kvinna med bröstcancer, en kvinna diagnosticerad med havandeskapsförgiftning och en kvinna vars magsäck hade spruckit på grund av ett magsår. Just denna kvinna tänkte vi skriva lite mer om då vården av henne berörde oss. Vi såg hennes tillstånd som livshotande då hennes blodtrycks- och syresättningsvärde var så låga att de inte gick att mäta. Hon visade tydliga tecken på cirkulatiorisk chock. Vårdpersonalen konstaterade att kvinnan behövde vätska och blodtransfusion intravenöst omgående, men ändå tog det upp mot två timmar innan det var kopplat trots att allt fanns tillgängligt på avdelningen. En läkare fick till uppgift att sätta en central venkateter (CVK) på kvinnan, men misslyckades upprepade gånger i ett kärl på kvinnans hals. Han ville därefter sätta den i en ven i kvinnans ljumske och utbrast då "this is the last one in the hospital, I better not mess this up" och syftade på CVK:n. Efter några nervösa minuter kunde vi trots allt andas ut och konstatera att den äntligen satt på plats. I samma veva som blodet skulle kopplas, upptäckte Camilla att blodgruppen på blodet i transfusionspåsen inte stämde överens med kvinnans blodgrupp. Vi försökte desperat få svar på om detta var ett avsiktligt beslut eller ett misstag, men precis som allt annat dröjde det innan vi fick svar. Tillslut fick vi reda på att detta var ett undantag och egentligen förbjudet att genomföra men eftersom att inget blod fanns tillgängligt i kvinnans blodgrupp användes en som var liknade. Motiveringen var att utan blod skulle kvinnan inte klara sig, men med det tillgängliga blodet skulle kvinnan åtminstone få en chans att klara sig, trots att det medförde att risken för allergisk reaktion blev förhöjd.
Detta var en av sakerna som fick oss att sätta andan i halsen men andra saker var till exempel när vi upptäckte att kvinnans syrgastub nästan var tom eller när vi upptäckte att kvinnans vätskedropp var slut och att luft var påväg att sugas in i kvinnans blodomlopp genom CVK:n. Genom allt detta agerade vårdpersonalen lugnt, reaktionslöst och vad vi uppfattade som lite nonchalant i många situationer.
I helgen har vi samlat energi på ett hotell med sol och bad så nu är vi laddade för en ny vecka på KCMC.
Kram från Minna, Camilla och Caroline :)
