Intensivvård i Tanzania
Jag vill berätta om två patienter jag träffat inom intensivvården här i Tanzania.
Den första patienten hade långt gången stelkramp vilket är ovanligt i Sverige. Det känns som att vi, i och med vaccin mot sjukdomar som stelkramp, har glömt hur allvarligt tillståndet faktiskt kan vara om det inte förebyggs och behandlas.
Det var en pojke i tonåren från landsbygden med ett sår på näsan och han hade fått in jord i såret som innehöll bakterien som orsakar stelkramp. Många människor ute i byarna och särskilt maasaierna drar sig för att söka vård och litar i många fall på gammal kunskap om örter och läkekonst hellre än att åka ambulans (utan medicinsk utrustning) långväga på de gropiga sandvägarna. Det kan också handla om ekonomi då vi nyss fått reda på att för att till exempel få röntgen gjord behövs motsvarande 15 000 sek per tillfälle och det är pengar många människor här saknar.
Pojken hade fått symtom som stel nacke och allvarliga kramper i musklerna som även påverkade hans andning. Han var medvetslös och skulle behöva respirator men det fanns ingen tillgänglig. När jag och en annan student här från sjukhuset skulle vända honom för att byta lakan slutade han andas och vi fick ventilera manuellt med blåsa och han fick syrgas. Eftersom journalerna är i pappersform och ofta skrivna med slarvig handstil var det svårt att utläsa om han fått något vaccin eller motgift. Efter mycket om och men visade det sig att han fått det vid ankomst till sjukhuset. Prognosen för pojken var inte bra och det var min sista dag på intensivvården så jag vet inte hur det gick för honom. Det är nackdelen med att byta avdelning varje vecka.
På samma avdelning fanns en man som kommit upp till 4000 meters höjd på Kilimanjaro (5892 m.ö.h) och sedan drabbats av höjdsjuka under sin klättring. På grund av tunn luft får cellerna i kroppen syrebrist. Höjdsjuka kan ha lätta symtom som svaghetskänsla och illamående men den här mannen hade även fått vätska i lungorna och hade svårt att andas samt svullnad i hjärnan. Han låg medvetslös på avdelningen. De andra sjuksköterskorna och studenterna var inte där när han återfick medvetandet och jag var den enda som kunde försöka förklara situationen för honom. Jag frågade om han visste var han befann sig men då han inte kunde prata berättade jag att han låg på sjukhuset Kcmc och att han blivit sjuk under klättringen. Jag fick ett leende till svar som respons innan han åter förlorade medvetandet. Jag hoppas att det gick väl för honom.
Jag hoppas att det gick väl för båda patienterna.
Imorgon är sista dagen på obstetrik för mig, Lina och Johan. Där får vi vara med om undersökning och screening av helt nyfödda bebisar samt vård av gravida kvinnor och förberedelse inför kejsarsnitt och förlossning. Så härlig avdelning!
Hoppas ni alla har en fin sommar!
Kram // Hanna
