MICU
Två dagar den här veckan spenderade jag på Medicine Intensive Care Unit. Det är en mindre avdelning där patienterna är sjukare än på den vanliga medicinavdelningen. Första timmen var jag lite i chock över hur sjuka patienterna var, och i perspektiv med det, hur lite vård de fick. Sjuksköterskorna var väldigt snälla där så jag kände ganska snabbt att det fanns utrymme för egna initiativ, vilket gjorde att jag fick lärde mig mer. Jag insåg också hur mycket jag saknat känslan av att känna att jag verkligen gör något och att jag gör någon skillnad. Efter 1,5 veckor av endast observation kliade det i fingrarna efter att få utföra vårdhandlingar. Jag och Minna fick själva tvätta och smörja en nästintill medvetslös femårig pojke och vi upplevde båda att det var väldigt givande att faktiskt självständigt få utföra det.
Något som förvånade mig mycket var deras sätt att vårda och prioritera en mycket sjuk man som har malaria i hjärnan. Han är så dålig att han är helt medvetslös och får hjälp av en respirator att andas. I Sverige hade det varit hög prioritet för sjuksköterskorna att hela tiden se över hans plus, blodtryck, andning och syresättning men här kollas det max två gånger per dag och det var jag och Minna som upptäkte att hans syresättning helt plötsligt började sjunka eftersom syrgasen i tuben tagit slut. Vi undrade båda två när dom hade upptäkt det annars... Då han är medvetslös är det väldigt viktigt att han vänds i sängen så han inte får sår, för att detta ska göras finns ett vändschema - vilket är bra! Dock upptäckte vi att de bara signerar utan att faktiskt röra patienten, så denne har redan fått ett sår. Jag har så svårt att förstå det agerandet - kunskapen finns ju tydligen eftersom de har vändschemat, men de orkar inte bry sig helt enkelt, för tiden fanns definitivt. En känner sig väldigt maktlös i såna situationer men vi försökte påpeka vikten av vändningen för personalen i alla fall.
Många etiska svårigheter samt mycket som berör och upprör mig, men jag känner ändå att jag lärt mig mycket redan och att mitt perspektiv breddats lite, vilket är syftet med kursen och resan. Men känslan av att inte kunna förändra det som verkligen skulle behöva förändras, för patienternas bästa, är jobbig!
Bild från avdelningen då några anestesiologer intuberade en patient.
Camilla
